Ätstörningar

Ätstörningar är psykiska sjukdomar där människans förhållande till mat, motion, kroppsuppfattning och självbild rubbas på ett sätt som skadar hennes hälsa och funktionsförmåga. De vanligaste formerna av ätstörningar är anorexia nervosa, bulimi och hetsätning. Anorexia nervosa benämns i dagligt tal ofta bara ”anorexi”.

Gemensamma drag för alla ätstörningar är förutom ett tvångsmässigt förhållande till mat även känslor av självförakt, ångest och depression samt isolering. Ätstörningar yttrar sig som alltför litet eller stort näringsintag, uppkräkning av maten eller överdriven fysisk träning. Ofta förekommer alla dessa drag.

Största delen av de drabbade är flickor eller unga kvinnor. Ätstörningar är ändå inte beroende av ålder eller kön, utan till exempel en person som drabbats av hetsätstörning är typiskt en vuxen man eller kvinna. I historiskt perspektiv är det inte fråga om något nytt fenomen, men ätstörningar anses ha blivit vanligare i och med det slanka skönhetsideal som vann genklang på 1960-talet.

Anorexi

Anorexi innebär att en person med normal vikt upplever sig själv som fet och börjar banta. Kriterier för att diagnosen ska kunna fastställas är bland annat viktfobi (ångest för övervikt), viktminskning till under 85 procent av den normala vikten, vägran att medge undervikt och menstruationsbortfall hos kvinnor. Att vara smal kan bli den drabbades viktigaste källa till självuppskattning och viktökning kan därför medföra starka känslor av att vara sämre och mindre värd.

Anorektiker har ofta ett tvångsmässigt förhållande till mat och motion. Ibland äter de bara vissa födoämnen och avhåller sig från andra eller motionerar överdrivet mycket. Ofta föregås insjuknandet i anorexi av depression, men depression kan även förekomma samtidigt med anorexin. 

Anorexi drabbar företrädelsevis flitiga, intelligenta och ambitiösa flickor. De kan ibland ha svårt att ge utlopp för negativa känslor som besvikelse och ilska. Ofta ställer de drabbade mycket höga mål för sig själva på flera livsområden och kräver väldigt mycket av sig själva. Enligt studier tar förloppet av anorexi hos finländska kvinnor i genomsnitt tre år.

Anorexi drabbar något över 2 procent av befolkningen. Av dem som drabbas är 5–10 procent pojkar och män.

Orsaker

I vår kultur förknippas slankhet ofta med framgång och lycka. Skönhetsidealet är en kvinna som är under normalvikt. Att banta kan kännas som en lösning på de egna problemen och till en början kan det ge en känsla av kontroll. Bantningen kan utlösas av en förändring i omständigheterna, såsom skilsmässa eller byte av skola, eller andras påpekanden om det egna utseendet.

Det har konstaterats att anorexi förekommer oftare hos kvinnliga släktingar till anorektiker än hos befolkningen överlag. Seder och attityder i släkten är sannolikt en del av förklaringen till den större förekomsten av anorexi, men å andra sidan har tvillingstudier visat på en ärftlig benägenhet som hittills inte har kunnat förklaras.

Behandling

Anorexi är en mycket allvarlig sjukdom som till följd av självsvält även kan leda till döden. De flesta anorektiker återhämtar sig ändå bra. De som har återhämtat sig från sjukdomen deltar i arbetsliv och studier samt sällskapar och skaffar barn precis som sina jämnåriga.

Vilken vårdform som är den lämpliga beror på den insjuknades vikt och fysiska tillstånd samt motivation för vård (behandlingsberedskap). Vården genomförs i regel inom öppenvården i samarbete med den drabbade och dennes familj, läkare och annan vårdpersonal samt eventuellt med skolan. I de allvarligaste fallen behöver den drabbade tas in på sjukhus.

Vården syftar till att korrigera undernäringstillståndet, normalisera ätandet och råda bot på de psykiska symtomen. Genom vården vill man påverka både kosten och humöret. Utöver den övriga vården kan den drabbade behöva individuell psykoterapi eller familjeterapi. I de fall där anorexin är förknippad med depression kan det behövas läkemedelsbehandling.

Bulimi

Bulimi yttrar sig som upprepade skov av hetsätning som följs av tvångsmässigt behov att kräkas upp maten. Bulimi är förknippad med överdriven rädsla för övervikt och fokus på viktkontroll. Oftast hetsäter den drabbade utan att omgivningen märker något och har också svåra skuldkänslor för sitt beteende.

Bulimiker upplever att de inte kan kontrollera sitt hetsätande, det vill säga att sluta äta eller kontrollera den intagna mängden mat. De försöker förhindra viktökning med kräkningar, laxermedel, fasta eller överdriven motion. Hos alla bulimiker förknippas kräkningar inte bara med hetsätning, utan en del kan kräkas efter att de har ätit normala mängder eller till och med små mängder.

Många bulimiker har normal kroppsvikt och har inte tidigare lidit av ätstörningar. I bakgrunden finns ofta ett försök att drastiskt gå ner i vikt. Bulimiker likställer kroppsvikten med sin självkänsla. Ofta har de ett dåligt självförtroende.

Bulimi drabbar något över 2 procent av befolkningen. Den genomsnittliga åldern för sjukdomsutbrottet är något högre än för anorexi.

Orsaker

De orsaker som ökar benägenheten för bulimi är i stor utsträckning desamma som för anorexi. Den omgivande kulturens och familjens attityder har ofta betydelse, liksom också omständigheter som påverkar individens utveckling, såsom mobbning eller brustna relationer.

Bulimiker har relativt ofta även andra psykiska sjukdomar, vanligen ångestsyndrom och depression.

Behandling

Bulimi kan behandlas relativt framgångsrikt på flera olika sätt och även bulimiker som lidit av sjukdomen i flera år kan tillfriskna helt. Vården är oftast en kombination av kostrådgivning, information om sjukdomen, psykoterapi och vård som syftar till att stärka det fysiska tillståndet. Ibland används också till exempel antidepressiva läkemedel.

Ofta söker bulimiker vård först flera år efter att symtomen har börjat. Detta beror på att sjukdomen framskrider i skov: ibland känner bulimikern inget behov av att hetsäta och kräkas eller kan åtminstone hålla behovet under kontroll. Med behandlingsprogram för sjukdomen kan bulimikern lära sig att förhindra återfall och kontrollera symtomen.

Atypiska ätstörningar

Atypiska ätstörningar, eller ätstörningar utan närmare specifikation (UNS), är namnet till trots den vanligaste formen av ätstörningar. De liknar till exempel anorexi eller bulimi, men något av de kännetecknade symtomen saknas. Det kan hända att en person som lider av en atypisk ätstörning hetsäter, men utan att kräkas som en person med bulimi skulle göra.

Hetsätningsstörning (eller BED, från engelskans Binge Eating Disorder) karaktäriseras av att den drabbade äter stora mängder mat, utan att kräkas upp maten eller använda laxermedel. Personer med hetsätningsstörning har ofta stor variation i kroppsvikten och drabbas av svår ångest till följd av hetsätningen. De kan försöka kontrollera sitt ätande genom att hoppa över måltider, med den följden att de kompenserar genom att hetsäta på kvällen. Störningen leder sannolikt till övervikt.

De vanligaste störningarna som anknyter till ätandet och kroppsbilden hos män är muskeldysmorfi, tvångsmässig ökning av muskelmassan, och ortorexi, tvångsmässig strävan efter hälsosam kost.

Behandling

Gränsen mellan ätstörningar och så kallat normalbeteende kan vara flytande. Det kan vara svårt att ställa en diagnos på en person som konstant bantar och därför äter på ett noga reglerat och begränsat sätt. Därför kan vård och behandling fastställas utifrån symtomens natur och allvarlighetsgrad, utan att fastställa en namngiven diagnos på ätstörningen.

Det finns ingen etablerad behandling för hetsätningsstörning. Det finns olika slags självhjälpsguider samt psykoterapi och vid behov medicinering. Regelbundet och hälsosamt näringsintag är viktigt för personer med hetsätningsstörning. Drastiska bantningsprogram kan förvärra och försvåra hetsätningsperioderna.