Mentalhälsopolitiska delegationens förslag till nästa regeringsprogram

Aktuellt
  1. Ett program för psykiskt välbefinnande
  2. En totalreform av mentalvårdslagstiftningen
  3. Ett förebyggande program mot självmord

”OECD:s rapport den 8.7.2014 fäste uppmärksamhet vid de stora regionala skillnaderna i tillgänglighet till tjänster för psykisk hälsa samt den höga dödligheten i självmord i Finland.”

1. Program för psykiskt välbefinnande

Kapital som placeras i främjande av psykisk hälsa betalar sig mångfaldigt tillbaka.

Störningar i den psykiska hälsan förorsakar enbart i förlorade arbetsinsatser på årsbasis totalkostnader på cirka 10 miljarder euro, det vill säga till och med mera än den offentliga ekonomins hållbarhetsgap. Det hållbarhetsgap som hotar vår välfärdsstats framtid beror till stor del på den låga sysselsättningsgraden hos människor i arbetsför ålder, och vars rötter till stor del finns i problem med den psykiska hälsan. Nästan hälften av sjukpensioneringarna har beviljats på grund av psykiska problem. En av fyra sjukdagpenningdagar, eller årligen nästan 4 miljoner dagar, beror på problem med den psykiska hälsan.

Psykisk hälsa måste bli en del av folkhälsoarbetet. Tyngdpunktens förskjutning i hälsoläget har inte uppmärksammats i tillräcklig omfattning i hälso- och sjukvårdspolitiken, vars primära mål fortfarande är fysisk hälsa. I ljuset av aktuell information kan problem i den psykiska hälsan till stora delar förebyggas. Kapital som placeras i främjande av psykisk hälsa och i förebyggande av problem betalar sig tillbaka till och med på ett år, och på fem år mångfaldigt.

Medborgarnas psykiska hälsa förbättras ändå inte genom att tjänsterna inom psykisk hälsa sväller ut, utan genom att placera främjandet av psykisk hälsa på rådgivningar, i familjer, i dagvården, i skolor, på arbetsplatser och i tjänster för äldre. Stöd för en tidig interaktion mellan babyn och föräldrarna, en trygg barndom, utbildning i psykisk hälsa, deltagande i arbetslivet samt förebyggande av fattigdom och marginalisering har visat sig vara effektiva sätt att främja medborgarnas psykiska hälsa.

Ett program för psykiskt välbefinnande behövs också för att effektivera samarbetet mellan olika myndigheter, därför att avgörande faktorer för psykisk hälsa kan inte påverkas enbart med social- och hälsovårdens medel. 

2. Totalreform av mentalvårdslagstiftningen

Tyngdpunkten i arbetet för psykisk hälsa bör flyttas till det främjande och förebyggande arbetet, vilket är lönsamt såväl mänskligt som nationalekonomiskt sett.

Totalreformen av mentalvårdslagstiftningen bör uppdateras.

I mentalvårdslagen finns många förändringsbehov, vilka har bekräftats vid flera tillfällen under den pågående regeringsperioden. En del härrör från den pågående reformen av social- och hälsovårdstjänsterna och en del från förändringarna i lagen om självbestämmanderätt.

De år 2014 gjorda förändringarna i mentalvårdslagen har enbart berört utarbetande av observationsremiss, bestämmelser gällande handräckning samt fortsatt vård oberoende av den egna viljan. Totalreformen har hamnat i skuggan av social- och hälsovårdsreformen. Behovet av totalreformen är trots det fortfarande stort och brådskande. Den nuvarande mentalvårdslagstiftningen erbjuder inte tillräckligt rättsskydd, och stöder inte öppenvård i tillräcklig omfattning.

Personer i behov av mentalvård har inte gynnats av patientlagens vårdgarantiföreskrifter, därför att vårdens innehåll inte är definierad i lagen. I lagen om patientens rättigheter bör inkluderas föreskrifter om mentalvårdspatientens rätt till en kvalitetsmässigt god hälso- och sjukvård och en individuell skriftlig vårdplan. Minimikvalitetsnivån bör grunda sig på Social- och hälsovårdsministeriets kvalitetsrekommendationer för mentalvårdstjänster och God medicinsk praxis-rekommendationerna.

Personaldimensioneringen inom mentalvårdstjänsternas öppenvård är rekommendationer, men variationen är väldigt stor mellan kommunerna. I lagstiftningen bör personalens utbildningsnivå och minimibemanning sett till befolkningsmängden definieras inom det öppna mentalvårdsarbetet liksom är gjort i äldreomsorgslagen. Lagstiftningen bör ge kommunerna skyldighet att ordna lågtröskeltjänster samt stöda teamarbete och nätverkande med andra aktörer.

Social- och hälsovårdsministeriet bör fortsätta med utlovade förberedelser, vilka möjliggör inledandet av totalreformen av mentalvårdslagen under nästa regeringsperiod (källa: SS598/2014rd, Annika Saarikko/cent).

I samband med totalreformen av mentalvårdslagen bör möjligheten att inkludera mentalvårdsarbetet i social- och hälsovårdens allmänna lagstiftning klargöras, ändå så, att de ofrånkomliga specialbehoven tryggas. Det här lyfter mentalvårdsarbetet till samma nivå som andra bastjänster, hindrar särbehandling, stämpling och marginalisering, samt stöder den allmänna attitydförändringen i en mera accepterande riktning.

3. Självmordsförebyggande program II *

Målet för Finlands nationella program för att förebygga självmord är att halvera antalet självmord.

En vuxen människas självmord innebär en samhällelig kostnad på i genomsnitt cirka 2 miljoner euro. Förebyggande av självmord har visat sig vara väldigt kostnadseffektivt. Förhindrande av ett enda självmord har uppskattats kosta 20 000-40 000 euro.

I Finland begår nästan 1 000 personer självmord varje år, och många tusen gör självmordsförsök. Trots en nedåtgående trend i död genom självmord hör Finland fortfarande till toppländerna i antalet självmord. Självmordens antal har inte utvecklats i rätt riktning för ungdomars, och de lägre socioekonomiska gruppernas del eller för medborgare i en utsatt position.

WHO:s färska rapport om förebyggande av självmord (2014) uttrycker att självmord kan förebyggas och att det därför behövs nationella självmordsförebyggande program. Finlands självmordsförebyggande program II bör innehålla samarbete på hälsoorganisationernas, andra områdens samt på ministeriernas och tredje sektorns (NGO) nivå. Kommunernas och medias roll betonas i det förebyggande arbetet och i informationsspridningen.

Genom en halvering av antalet självmord når Finland samma nivå som de övriga nordiska länderna då det gäller självmord. Vi stöder det förslag i 14 punkter till ett nytt självmordsförebyggande program som Föreningen för mental hälsa i Finland lagt fram (se bilaga 1).

*) Goda resultat uppnåddes i det första nationella självmordsförebyggande projektet som genomfördes under åren 1986-1996).

4.11.2014

MENTALHÄLSOPOLITISKA DELEGATIONEN

Mentalhälsopolitiska delegationen är ett samarbetsorgan bestående av flera riksomfattande mentalhälsoorganisationer där alla riksdagspartier finns representerade.

Till den mentalhälsopolitiska delegationen hör förutom riksdagspartierna Föreningen för mental hälsa i Finland, Centralförbundet för mental hälsa, Fin Fami – Anhörigas stöd för mentalvården centralförbund samt Psykosociala förbundet.

Bilaga 1

Föreningen för mental hälsa i Finland föreslår ett självmordsförebyggande program för Finland i 14 punkter:

  1. En förberedande arbetsgrupp

Statsrådet tillsätter en arbetsgrupp bestående av företrädare för olika förvaltningsområden, arbetslivet och organisationerna för att förbereda ett nationellt program för att förebygga självmord.

Mål: Finland har ett nationellt självmordsförebyggande program

  1. Uppföljningsgrupp

Det självmordsförebyggande programmet granskas med fem års mellanrum och dess förverkligande övervakas av en för ändamålet tillsatt mångprofessionell uppföljningsgrupp som företräder olika förvaltningsområden, och som årligen rapporterar till social- och hälsovårdsministeriet och vidare till statsrådet.

Mål: En uppföljningsgrupp har utsetts då programmet

  1. Informationsbas

Ett register som betjänar förebyggande av självmord grundas vid Institutet för hälsa och välfärd (THL). I registret samlas systematiskt uppgifter om alla självmord som begås i Finland samt om de självmordsförsök där det finns uppgifter att tillgå samt om självmordsförebyggande åtgärder. THL:s uppgift blir att sammanställa evidensbaserade metoder att förebygga självmord.

Mål: Från informationsbasen kan fås samlad information om självmord begångna i Finland från år 2015 och framåt

  1. Olycksutredningar utvidgas till att omfatta självmord

Olycksutredningscentralens uppgifter utsträcks till att gälla utvidgas om orsaker till självmord  och möjligheter till förebyggande av dessa. Centralen publicerar årligen en utredningsrapport om självmord med åtgärdsrekommendationer.

Mål: För varje självmord görs en utredning.

  1. Medborgarnas kompetens i psykisk hälsa ökas

Medborgarnas beredskap att känna igen risk för självmord och att kunna agera på ett sätt som situationen kräver ökas genom att ordna riktade utbildningar i Psykisk första hjälpen för olika åldersgrupper. Barns och ungas kompetens i psykisk hälsa stärks genom att inkludera utbildning och övning i psykisk hälsa i skolutbildningen samt genom att uppmärksamma ett stärkande av resurser och gemenskap i skolans verksamheter. Information och vägledning i bemötande av psykiska problem görs tillgänglig för alla och även lättillgängligt med hjälp av nättjänster (till exempel e-psykisk hälsa och HNS Psykporten).

Mål: Varenda en vet hur man ska handla om man misstänker att en närstående överväger självmord

  1. Nyckelgruppernas utbildning; kompetensskolning för att förebygga självmord

I förebyggande av självmord är de professionella grupperna, som möter personer med risk att begå självmord, i en nyckelställning. Sådana är till exempel lärarna och elevvårdens personal, förmännen, hälsovårdarna, socialarbetarna, läkarna, poliserna, redaktörerna, ungdomsledarna, idrottstränarna och de frivilliga i olika verksamheter samt arbetande inom äldretjänster och beväringsutbildare. I utbildningen för de här nyckelpersonerna- och grupperna när det gäller förebyggande av självmord inkluderas igenkännande av risk för självmord och kunskap i förebyggande av självmord.

Mål: Kunskap i förebyggande av självmord inkluderas i studieplanerna

  1. Årliga informationskampanjer

Genom informationskampanjer ökar man allmänhetens medvetenhet om förebyggande av självmord och uppmuntrar till att a) söka hjälp, b) ta till tals, c) påverkar attityder genom att ge saklig information om självmord, d) stärker problemlösning och andra färdigheter för livshantering samt förebygger stress.

Mål: En informationskampanj om förebyggande av självmord förverkligas årligen

  1. Lågtröskelstöd och -hjälp för dem som befinner sig i en svår livssituation

Se till att det erbjuds tillräckligt utbud av lågtröskelhjälp- och stödtjänster för dem som befinner sig i en svår livssituation och att tjänsterna är kända och lätta att hitta. Organisationernas lågtröskelhjälp är till exempel hjälpande telefoner som drivs av många organisationer, och vars professionella och frivilliga hjälpare är en stor resurs i arbetet med att förebygga självmord.

Mål: Säkerställa att lågtröskelhjälp finns i tillräcklig omfattning och att hjälpbehövande hittar till hjälpen

  1. Kompetenscenter för förebyggande av självmord

Finland behöver få ett nationellt kompetenscenter för förebyggande av självmord. I de övriga nordiska länderna finns det redan motsvarande center. Ett kompetenscenter kan till exempel grundas i samband med Föreningen för mental hälsa i Finland. Föreningen har lång erfarenhet av arbete med att förebygga självmord. Det har gjorts i föreningens SOS-kriscenter ända sedan år 1970. Kompetenscentrets uppgift är att öka och stärka kunnandet i att förebygga självmord genom att utbilda, producera material och upplysa.

Mål: Statsmakten ger den utsedda organisationen som uppgift att fungera som ett kompetenscenter för förebyggande av självmord och anvisa den för uppgiften tillräckliga resurser.

  1. Stöd till dem som gjort självmordsförsök

Efter ett självmordsförsök är risken för självmord mångfaldigad. Risken för ett förnyat försök finns kvar i åratal, till och med i årtionden. För dem som har gjort självmordsförsök har utvecklats interventionsmodeller, vars förverkligande verkar minska antalet självmord och nya försök. Ett exempel på det här är lågtröskelstödmodellen LINITY (kortintervention för dem som gjort självmordsförsök), och som bäst är på försök vid Föreningen för mental hälsa i Finlands SOS-kriscenter. Modellen grundar sig på ASSIP-modellen (Attempted Suicide Short Intervention Program), som är utvecklad vid Berns psykiatriska poliklinik i Schweiz. LINITY-projektets samarbetspartners är HNS och Helsingfors social- och hälsovårdsverk.

Mål: Alla som gjort självmordsförsök erbjuds omedelbar och gratis hjälp

  1. Stöd för närstående till dem som begått självmord

Närstående till dem som begått självmord erbjuds aktivt stöd genom lågtröskelkrishjälp och i professionellt ledda kamratstödsgrupper. På så vis kan man minska risken att självmordsmodellen förs vidare i familjen eller släkten. Den här verksamheten har i åratal förverkligats inom bland annat Föreningen för mental hälsa i Finland och Sorgbandet r.f.

Mål: Varje närstående till någon som begått självmord bör om man vill få stöd genom lågtröskelprincipen

  1. Metoder att begränsa tillgången till självmordsverktyg

Genom att begränsa tillgängligheten till självmordsverktyg har man internationellt nått goda resultat. En begränsning av tillgången till skjutvapen eller giftiga ämnen har i många länder minskat död genom självmord.

Mål: Genom lagstiftning begränsas tillgången till självmordsverktyg

  1. Kartläggning och övervakning av riskgrupper

Det finns forskningsuppgifter om vilka grupper och i vilka livssituationer personer är i en särskild risk för självmord. Som en del i det självmordsförebyggande programmet Valitse elämä skapar man en praxis där riskgrupperna kartläggs, och interventionsmodeller skräddarsys för varje grupp.

Mål: Särskilda åtgärder riktas mot riskgrupper

  1. Effektiv vårdpraxis för mental- och missbruksproblem

Igenkännande av depression och alkoholproblem och en lämplig vård är effektivt vid förebyggande av självmord. Speciell uppmärksamhet bör fästas vid vården av ungas och unga vuxnas depression. I samband med vården bör även familjen och närkretsen uppmärksammas. En ung mors eller fars depression avspeglar sig på hela familjen och speciellt på barnen. Igenkännandet av äldres depression samt missbruk av alkohol och mediciner måste förbättras liksom tillgången till vård. Också vårdsystemets beredskap att identifiera mäns mentala problem, vilka ofta hamnar i skuggan av drogmissbruk eller riskbeteende, bör utvecklas.

Mål: Effektiva och mänskliga vårdpraxis används och tillgången till vård är jämlik i all

Tillbacka