Terapigarantin för barn och unga är här – men vem lämnas utan hjälp?
I början av maj trädde en historisk lag i kraft: terapigarantin för barn och unga är nu inskriven i vår lagstiftning. Det är ett viktigt steg.
Men den nya lagen motsvarar inte det ursprungliga medborgarinitiativet om en terapigaranti för hela befolkningen, som MIELI rf och många andra har arbetat för i flera års tid. Vad saknas – och varför har vi inte råd att göra saker halvhjärtat just nu?
Åldersgränsen lämnar unga vuxna utan stöd
Ett allvarligt problem är åldersgränsen. Terapigarantin gäller endast personer under 23 år, trots att den största ökningen i psykisk ohälsa som leder till arbetsoförmåga har skett bland personer under 35 år. MIELI rf föreslog att garantin skulle omfatta alla som omfattas av ungdomslagen – det vill säga personer under 29 år. Regeringen valde en annan linje, i strid med expertutlåtandena.
Den nuvarande avgränsningen är inkonsekvent. Ungdom och psykisk belastning tar inte slut vid 23 – särskilt inte i övergången till arbetslivet. Åldersgränsen kommer att skapa ojämlikhet, bland annat inom studenthälsovården, där unga inom samma tjänst hamnar i olika lägen. En 22-åring kan få vård enligt terapigarantin – en 24-åring kan inte, trots att hen kan vara i större behov av stöd.
Ju yngre barnet är, desto viktigare är det att påverka hens närmiljö i stället för att enbart satsa på individuell terapi. Det kan vara mer verkningsfullt att stödja föräldrarna, familjen eller skolgemenskapen. Att stöda ett barns psykiska hälsa betyder inte alltid terapi för barnet – det kan betyda hjälp för en utmattad förälder, som i nuläget lämnas utanför garantin.
Därför måste åldersgränsen slopas, och förberedelserna för en modell som omfattar hela befolkningen påbörjas redan under den här regeringsperioden.
Fokus på metod kan utesluta de mest utsatta
En annan stor brist är att garantin endast omfattar vissa terapiformer, som är utformade för lindriga till måttliga symtom på ångest eller depression. Den här avgränsningen exkluderar en stor grupp barn och unga med psykiska problem – ofta just de som är i störst behov av hjälp.
Alla passar inte in i de metoder som valts ut. Det betyder inte att de inte behöver eller kan ha nytta av terapi – tvärtom. Terapi ska anpassas efter barnets eller den ungas behov, inte tvärtom.
Det är viktigt att följa upp att lagen implementeras så att inga barn eller unga lämnas utan hjälp på grund av administrativa gränsdragningar.
Resurserna räcker inte till för att garantera vård för alla
Det tilläggsanslag på 35 miljoner euro per år som regeringen beviljat är nödvändigt – men sannolikt otillräckligt för att lösa krisen inom mentalvården. Välfärdsområdena har redan uttryckt oro för att resurserna inte motsvarar behoven. Oron är berättigad: Social- och hälsovårdsministeriet har konstaterat att mental- och rusvårdstjänsterna för barn och unga är allvarligt hotade i hela landet.
Situationen återspeglas i alarmerande siffror – ökningen av drog- och självmordsrelaterade dödsfall bland unga är en allvarlig varningssignal. Vi behöver satsningar på hela vårdkedjan, inte bara på ett steg. Samtidigt försvagar statens nya nedskärningar bland annat de social- och hälsovårdsorganisationer som bedriver förebyggande arbete och arbetar på gräsrotsnivå.
Mentalvårdspolitik kan inte vara nödlösningar
Vi har alla en psykisk hälsa – den är grunden för vår funktionsförmåga och vårt välbefinnande. Därför är all politik också mentalvårdspolitik. Terapigarantin räcker inte, om andra beslut samtidigt ökar riskfaktorerna för psykisk ohälsa – som barnfattigdom, som ökar risken för psykiska problem under hela livet.
Enligt uppskattningar kan regeringens nedskärningar leda till att 17 000 fler barn faller under fattigdomsgränsen. I ett sådant läge räcker det inte att ett barn med symtom får korttidsterapi inom en månad – särskilt inte om barnets symtom inte passar in i de metoder som erbjuds.
Att lösa psykisk ohälsa kräver ett helhetsgrepp: satsningar på tjänster, men framför allt att den psykiska hälsan beaktas i all beslutsfattning – så att färre behöver bli sjuka. Det innebär att vi stärker trygghetssystemen, ser till att utbildning och arbete är meningsfulla, stöder föräldraskap och bekämpar ojämlikhet.
Terapigarantin för barn och unga är ett steg i rätt riktning. Men om vi vill lösa den psykiska hälsokrisen måste vi våga ta hela kliv. Rätten till psykisk hälsa får inte vara beroende av ålder eller diagnos.