Svar till ofta ställda frågor från hobbyledarna

Dessa situationer, där ett barn eller en ung person stör den gemensamma aktiviteten, är en utmaning i gruppen. En vuxen bör alltid ingripa i sådana situationer. Genom att ingripa ger vi alla barn och ungdomar ett budskap och också en modell för att deltagande i en fritidsaktivitet är tryggt och att den vuxna tar hand om allas välbefinnande. Att ingripa är att visa att man bryr sig. Barn och ungdomar lär sig samtidigt att det lönar sig att vända sig till en vuxen.

Om ett barn eller en ung person stör andra, mobbar eller bryter gränserna för fysisk integritet, bör deras beteende stoppas omedelbart. Om möjligt, kan man lätt lägga händerna på barnets axlar och titta dem i ögonen. Samtidigt berättar man för barnet eller påminner dem om att det är viktigt för alla att följa gemensamma regler i gruppen. Ingen får mobbas, kränkas eller skadas. Alla ska ha möjlighet att njuta av och glädjas åt att delta i fritidsaktiviteten.

 Det är viktigt för den vuxna att själv förbli lugn, även om barnets beteende kan väcka många känslor och barnet kan provocera den vuxna. En lugn vuxen har också en lugnande inverkan på barnet.

En del situationer kommer säkert att lösas under fritidsaktiviteten, och barnet kommer att kunna agera annorlunda efter ingripandet. Om möjligt, skulle vara bra att diskutera mobbningssituationer också med barnets vårdnadshavare, särskilt om barnet har gjort någon illa.

För att kunna förebygga dessa situationer vore det bra att i början av aktiviteten gå igenom gruppens regler tillsammans. Man kan till exempel göra en trevlig affisch eller tavla där reglerna skrivs ner tillsammans, och alla skriver sina namn på den. Om det uppstår situationer där någon bryter mot reglerna, blir det naturligt att hänvisa till den gemensamma överenskommelsen.

Det är viktigt att vara konsekvent med barn och ungdomar, alltså att behandla alla lika och ingripa när det behövs. Detta skapar i sin tur förtroende för de vuxna hos barnen och ungdomarna.

Det finns säkert också situationer där man inte hinner ingripa omedelbart vid störande beteende, men då är det viktigt att återkomma till det i lugn och ro, till exempel efter aktiviteten.

Det finns en orsak till att ett ban eller en ungdom beter sig störande. I bakgrunden finns ofta ouppfyllda behov, som behovet av att bli sedd och förstådd. Ett barn eller en ung person som beter sig utmanande har förmodligen fått tillräckligt med negativ feedback för sitt beteende under dagen. Du kan vara den vuxna som kan se på hen med respekt. Du kan fråga barnet eller ungdomen: ”Är det något som tynger dig?” eller ”Jag märker att du har det jobbigt – skulle du vilja berätta hur din dag har varit?”

Har barnet eller den unga personen sovit tillräckligt? Har hen hoppat över någon måltid? Har den unga personen kanske haft bråk med föräldrar eller vänner? Är det något som oroar hen? En annan viktig metod är att bekräfta barnens och ungdomarnas positiva beteende. Ge positiv feedback i situationer där allt går bra eller där det tidigare funnits utmaningar. ”Vad fint att du tog hänsyn till din kompis!” ”Fantastiskt samarbete!”

Det kan finnas många orsaker till rastlöshet och störande beteende. Den unga personen kanske har sovit för lite, ätit dåligt, eller söker uppmärksamhet från vuxna och andra ungdomar. Det kan också finnas mycket som pågår i den unga personens liv. Puberteten i sig kan orsaka humörsvängningar, och hen kan ha bekymmer eller oro som tynger. Det är också möjligt att den unga personen inte vet hur man reglerar sitt beteende eller sina känslor i en gruppsituation. Allt fler ungdomar har också olika grader av koncentrationssvårigheter som beror på neurobiologi. I sådana fall stör den unga personen inte med avsikt, utan hen kan helt enkelt inte själv reglera sitt beteende. Hen kan till exempel vara motoriskt rastlös, prata mycket eller agera innan hen hinner tänka efter.

Om du vet att den unga personen har svårigheter med uppmärksamhet och koncentration, kan rätt sorts förståelse vara till stor hjälp. Att till exempel sitta stilla kan vara väldigt svårt och ett omöjligt krav för hen. Därför kan möjligheten och tillåtelsen att röra sig och kanalisera sin motoriska rastlöshet göra att allting löper smidigare. Om hen måste vara stilla kan du ge något att hålla i händerna, som en piggboll att snurra runt med, eller hen kan rulla bollen under fötterna. För att hjälpa den unga personen att fokusera kan det vara bra att ge instruktioner individuellt och om möjligt med ögonkontakt: ”Juuso, nu är det din tur.” Det kan vara svårt för den unga personen att ta till sig gemensamma instruktioner, och om hen inte vet vad hen ska göra kan det lätt leda till att hen gör något spontant, vilket kan bli störande.

Enbart negativ feedback, som förbud eller straff, fungerar sällan och är vanligtvis skadligt för den unga personens självkänsla. Därför är det viktigt att komma ihåg att uppmuntra och berömma i alla situationer där den unga personen gör något bra: ”Mycket bra deltagande idag.” Det är också bra att dra nytta av den unga personens styrkor. Hen har säkert någon unik positiv egenskap som förtjänar att lyftas fram, till exempel: ”Fint att du skyndade dig att hjälpa till när Leo föll – bra jobbat!”

Att ha ett enskilt samtal med den unga personen ger ofta mer information om hens situation. Du kan ta upp rastlösheten genom att säga något i stil med: ”Jag märker att du har svårt att koncentrera dig på att följa instruktionerna. Jag skulle vilja hjälpa dig med det. Vad skulle du föreslå att jag kan göra för att hjälpa dig?” Du kan också kolla upp faktorer som påverkar den unga personens energinivåer: ”Har du sovit dåligt?” eller ”Åt du tillräckligt före träningen?”

Det är viktigt att den unga personen får uppleva att den vuxna inte överger hen, även om hen ibland är rastlös. Den vuxna vill stödja och hjälpa hen att vara så bekväm som möjligt i fritidsgruppen. Det är också viktigt att den unga personen inte får en stämpel som ”rastlös” i de andra ungdomarnas ögon. Störande beteende måste självklart åtgärdas, men det kan göras på ett sätt som inte framhäver den unga personen. Det hjälper om du som vuxen har lärt känna den unga personen och vet vad rastlösheten kan bero på. Det kan till exempel vara så att den unga personen har det psykiskt jobbigt, och du kan vara en riktigt viktig vuxen som kan fråga: ”Hur mår du?” eller ”Får jag hjälpa dig?”

I hobbygrupper finns det alltid barn och ungdomar vars koncentration varierar. Många av dem kan ha en bakomliggande uppmärksamhetsstörning som förklarar koncentrationssvårigheterna. Det handlar då om neurobiologi, inte om att barnet är besvärligt avsiktligt. Många barn och vårdnadshavare är öppna om detta och informerar hobbygruppens ledare. Det här är nyckeln till att förstå barnet på rätt sätt och hitta metoder för att stödja barnets koncentration. Vissa barn kan ha strategier för att stödja koncentration och uppmärksamhet i vardagen. Därför är det bra att modigt fråga dem: ”Har du några bra metoder som vi kan använda för att stödja din koncentration? Berätta gärna om du har sådana. Jag vill gärna hjälpa dig.”

Det handlar förstås inte alltid om uppmärksamhetsutmaningar, utan barnet kan vara rastlöst av andra skäl. Kanske har barnet inte sovit eller ätit tillräckligt, eller så kan livssituationen vara belastande. Vissa barn behöver fortfarande stärka sina sociala färdigheter när det gäller att fungera i grupp. Att stödja barnet är alltid lättare om man känner till möjliga orsaker bakom koncentrationssvårigheterna.

Generellt sett stödjer en ledarstyrd verksamhet barnens koncentration. Det betyder att den vuxna hela tiden har kontrollen i gruppen och till exempel en noggrann plan för vad det gemensamma hobbytillfället ska innehålla. Ju mer spontant aktiviteten är, desto svårare är det för barn med koncentrationssvårigheter att själva hitta en röd tråd i sin verksamhet. Struktur och konsekvens underlättar för dessa barn och samtidigt för precis alla barn. Vissa återkommande rutiner eller gemensamma regler är viktiga. De ökar också barnets känsla av trygghet. Korta, tydliga och vid behov personligt riktade instruktioner fungerar mycket bättre än flerstegsinstruktioner, allmänna och långa instruktioner.

Om hobbytillfället innehåller något som avviker från det vanliga, är det viktigt att förutse detta och informera så mycket som möjligt i förväg. För vissa barn fungerar konkreta verktyg som stöd vid instruktioner. Till exempel kan de verktyg som behövs för aktiviteten visas i början av lektionen. När instruktioner ges kan man praktiskt visa vad och hur man gör. Visuella ledtrådar, såsom bilder, instruktioner med punkter på en whiteboard eller teckningar, stödjer också barnets uppmärksamhet. För vissa barn räcker inte enbart hörselbaserade instruktioner.

För barn som söker bekräftelse är det viktigt med positiv bekräftelse vid lyckade situationer. Det betyder att du, om möjligt, bör berömma, tacka och uppmuntra barnet varje gång det finns skäl till det. ”Vad uppfinningsrik du var idag. Jag skulle inte ens ha tänkt på att man kan gå banan genom att hoppa på ett ben!” Då märker barnet att det inte är värt att söka den vuxnas bekräftelse genom negativt beteende, utan att hen får mer bekräftelse genom positivt beteende.

I gruppen finns det ofta barn som är mycket beroende av vuxna, men deras sätt att söka uppmärksamhet kan fortfarande vara ganska bristfälliga. Hobbygruppen är en viktig plats för att lära sig detta och även för att uppleva omtanke och omsorg. Du är sannolikt en mycket viktig vuxen i vardagen för ett sådant barn. Om sökandet efter uppmärksamhet tar mycket tid från den gemensamma aktiviteten, kan du också lova barnet att du kommer att prata med hen efter timmen. Barnet kan bli lugnat av att veta att hen snart kommer att få en personlig stund med dig.

Många barn har ett stort behov av vuxnas uppmärksamhet. Vardagen kan vara mycket hektisk i många familjer och den kan tyngas av flera faktorer som även påverkar barnets upplevelser och beteende. Barn får också ett överflöd av stimulans, bland annat från olika digitala apparater. Det kan alltså vara så att barnet eller den unga personen ger utlopp för hela dagens belastning på kvällen i hobbygruppen. Barnen kan därför ha massor av energi och vara rastlösa. Det kan vara omöjligt för barnet att kanalisera allt detta på ett önskvärt sätt.

Ett förslag för att möta barnens behov av uppmärksamhet och stödja deras beteende är att ge varje barn en liten uppmärksamhetsstund i början av aktiviteten. Det kan till exempel göras så att alla får turas om att hitta på och visa en rörelse i en cirkel. De andra i gruppen upprepar sedan varje barns rörelse. På det här sättet får varje barn positiv uppmärksamhet från alla genast i början av samlingen. Och den vuxna kan ge beröm och beundran: ”Det här var en perfekt rörelse för mig idag. Tack, Sofia!” Samtidigt kan barnen få utlopp för eventuell belastning från dagen genom fysisk aktivitet.

Personlig uppmärksamhet kan också ges i början eller slutet av aktiviteten, genom att barnen bildar en kö där de turas om att skaka hand eller ge high fives med ledaren. På det sättet bemöter ledaren alla personligen.

Ett annat sätt att arbeta med hela gruppen är att använda en lugn andnings- eller avslappningsövning, t.ex. övningen ”Mjuka fjädern.”

Ta en så bekväm ställning som möjligt. Du kan sitta på en stol eller ligga avslappnat på golvet. Slut dina ögon lätt. Just nu får du släppa alla krav. Andas lugnt. Låt andningen flyta naturligt in och ut.

Fokusera nu dina tankar på en fjäder som vilar lätt på din öppna hand. Vid varje inandning förbereder sig fjädern för att lyfta, och vid varje utandning seglar den lätt iväg på sina egna vägar. Föreställ dig att dina tankar är den fjädern. Den känns mjuk på din hand tills den seglar iväg. När du andas in nästa gång, föreställ dig fjädern igen på din hand. Vid utandningen fortsätter den att segla iväg.

Upprepa detta fjäderflygande under in- och utandningarna.

Låt dina tankar flyga fritt. Den svävande fjädern kan segla iväg vart den vill. Långt bort eller nära. Den kan landa tillbaka på din hand och fortsätta sin väg igen vid nästa utandning. Efter nästa utandning, rör försiktigt på dina händer och fötter. Sträck ut hela kroppen. Du kan öppna ögonen.

Det är naturligt att prestationsångest och jämförelser i gruppen kan få den unga personen att känna sig nedslagen och gå i lås. Det kan vara till hjälp att låta hen öva den nya färdigheten i lugn och ro, i sin egen takt. Den unga personen lever starkt i nuet och har svårt att tänka längre fram. Därför kan upplevelsen av misslyckande kännas förkrossande. Hen kan tänka att eftersom jag inte lärde mig detta nu, kommer jag aldrig att lära mig det. Den unga personen upplever alla känslor mycket intensivt, såväl glädje och lyckliga stunder som besvikelser och sorger. Därför kan hen tillfälligt stänga av möjligheten att lära sig nya saker.

Det är viktigt att den vuxna stödjer den unga personens känsla av att kunna och att lyckas. Vissa saker kräver repetition, repetition och mer repetition. Det kan hjälpa att den vuxna delar med sig av personliga erfarenheter: “Det tog också flera månader/år för mig att lära mig rätt teknik för fjärilsimmet” eller “Visste du att en berömd gitarrist först inte lärde sig spela, och nu försöker fans över hela världen efterlikna hens färdigheter?” Det kan vara en lättnad för den unga personen att höra att alla har behövt öva på någon färdighet mycket. Ingen är mästare från början.

Att ställa upp små mål för sig själv kan vara till hjälp när man lär sig något nytt. Det är inte nödvändigt att lära sig allt på en gång; och det är sällan ens möjligt. Ibland hjälper det med en paus. När man testar något igen efter till exempel två veckor, kan det plötsligt lyckas.

Att känna nervositet kan också hindra försöken. En så avslappnad och tillåtande atmosfär som möjligt kan stödja lärandet av nya färdigheter. En atmosfär där det är okej att göra misstag och där misstag är en del av processen, skapar en uppmuntrande miljö. En prestationsinriktad eller pressande atmosfär kan vara motiverande för vissa, men för de flesta är det inte så.

Om du märker vad det är som gör att det är svårt att lära sig färdigheten, kan det vara bra att ge precis och personlig vägledning, kanske efter lektionen. Då är den unga personen troligen mer lugn och mottaglig när känslostormen kring besvikelsen har lagt sig.

Samtidigt har den unga personen säkert några saker som hen lär sig lätt. Det är viktigt att ge positiv feedback på dessa. Beröm, beröm och mer beröm. Om det till exempel handlar om bildkonst, kan du säga: “Jag beundrar din förmåga att använda färger så modigt!”

En vänlig och omtänksam närvaro kan vara lika viktig som att prata om saken. Vissa barn kan helt enkelt inte berätta eller vill inte prata. Då kan ett varmt leende, en uppmuntrande blick eller en vänlig klapp på axeln vara ett viktigt budskap till barnet om att den vuxna förstår deras situation, att de är säkra och att någon tar hand om dem.

Det är viktigt att säga till barnet att du är tillgänglig och att de kan komma till dig med vad som helst, till exempel: ”Jag märker att något verkar tynga dig idag. Vill du berätta om det för mig? Om du inte vill prata nu, kan vi prata om det senare.” Det är viktigt att inte pressa barnet att prata.

Det kan också vara så att lektionen är en viktig paus för barnet från livets belastningar (oro, kris, sjukdom eller förlust av en närstående, problem med vänskapsrelationer, etc.). Då är det naturligt att barnet vill vara fritt från dessa bekymmer och sorger under lektionen. Att prata om dem kan kännas överväldigande och till exempel ta bort möjligheten eller förmågan att njuta av aktiviteten.

Det är viktigt att du visar barnet att du är tillgänglig, lyhörd och stödjande efter behov. Barnet kommer förmodligen att berätta om det när hen känner för det.

Det kan också handla om något litet vardagsbekymmer som väcker mycket känslor just då. Aktiviteten kan hjälpa barnet att bearbeta sina känslor och göra att hen mår bättre.

Om känslorna är starka under hela lektionen kan du, om möjligt, föreslå och ordna en lugnare miljö eller aktivitet om barnet inte kan delta som vanligt.

Bra sätt att bearbeta känslor kan vara att lyssna på musik, rita, måla, dansa, någon form av aktiv motion, att ligga ner, slappna av eller till exempel klappa en katt eller hund.

Ofta kan gruppsituationen skapa press för det känsliga och tysta barnet att vara aktivt och deltagande om de andra barnen är det, även om den vuxna inte kräver det. Alla har rätt att vara sig själva och bli accepterade och uppskattade precis som de är. Alla sorters personligheter behövs.

En tyst och känslig persons styrka är ofta att de noggrant observerar andras reaktioner, sätt att agera eller hela gruppens dynamik. De kan ha värdefulla och viktiga insikter och åsikter om gruppens aktiviteter eller utmärkta idéer, så länge de får höras. Ofta har tysta och känsliga barn till och med starkare sociala färdigheter än de som är aktiva, pratsamma och uttrycksfulla.

Det tysta barnet kan vara mycket empatiskt mot andra, ge utrymme åt andra och vara en bra lyssnare. Hen kan ha utmärkta slutsatser eller lösningar på problem.

För att bygga en förtroendefull relation med det känsliga och tysta barnet kan du låta dem delta i sin egen takt men också få möjlighet att uttrycka sina egna tankar. Ibland kan det vara lättare för det tysta barnet att prata med en vuxen eller en vän på tumanhand. Att skriva eller rita kan också vara ett sätt att uttrycka sig. Det behöver inte alltid vara verbalt. Ibland kan du be hela gruppen att skriva ner saker, så att det tysta barnet inte känner sig särskilt uppmärksammat. Genom att använda metoder som passar det tysta och känsliga barnet ger du dem budskapet att deras sätt att agera är lika bra som de mer pratgladas.

Tystnad betyder inte passivitet. Tvärtom kan det vara fullt av viktiga observationer och tankar i det tysta barnets sinne.

Om du märker att barnet tydligt vill dra sig tillbaka eller lider av för mycket buller, ge dem möjlighet till det inom gruppen.

För att bygga en förtroendefull relation är det viktigt att det tysta och känsliga barnet känner sig tryggt i gruppen. Det är viktigt att den vuxna agerar i gruppen så att barnet inte behöver känna stress eller rädsla för att till exempel framträda.

Det är också viktigt att inte berömma det tysta barnet överdrivet när hen pratar. Det tysta barnet behöver inte förändras. De får prata eller vara tysta. Pratsamhet eller att vara aktivt framträdande är inte ett mål som alla måste uppnå.

Se det tysta barnet. De vill bli sedda, även om de inte ber om det. Lär känna barnet. Visa intresse för dem lika mycket som för någon annan i gruppen. Naturliga tillfällen kan uppstå före eller efter aktiviteten, till exempel när ni klär av er vid klädhängaren eller under någon annan aktivitet.

Alla små och korta möten och stunder är viktiga. I dessa situationer kan det tysta barnet överraska dig genom att berätta något viktigt. Det är viktigt att stanna upp och lyssna, även om du har bråttom. I slutet kan du tacka: ”Tack för att du berättade detta för mig. Jag blev glad över det.” På det sättet får barnet känslan av att det verkligen var värt att berätta för den vuxna.

Vanligtvis kräver gruppsammanhållning tid och mognad. Det är ingen anledning till oro om gruppsammanhållningsövningarna inte fungerar genast.

För att gruppen ska ha en bra sammanhållning är det viktigt att medlemmarna blir bekanta med varandra och att ömsesidigt förtroende byggs upp. Det är sällan en genast får en bra samanhållning. Det är oftast en långvarig process som kräver upprepning och mer upprepning. Det kräver att gruppen blir sammansvetsad och att alla tror på och strävar mot samma mål. Det kräver något som gör gruppen betydelsefull och viktig för individen. En grupp som man vill tillhöra. I bästa fall är gruppen mer än summan av sina delar. Gemensamma upplevelser av framgång är en central faktor som binder samman gruppens medlemmar.

Det är viktigt att komma ihåg att gruppen byggs upp genom vissa faser. I den första fasen då gruppen bildas lär man känna varandra och etablerar gemensamma regler och principer. Efter detta kan det uppstå en så kallad stormfas, där konflikter eller olika åsikter kommer upp bland gruppmedlemmarna. Ofta söker man sin plats i gruppen eller testar eller prövar gruppledarens sätt att agera. Detta är också en naturlig fas när man är på väg mot en fungerande grupp.

Det är viktigt att ledaren är konsekvent i sitt agerande och håller fast vid de gemensamma reglerna trots stormen. På så sätt hittar alla så småningom sin plats i gruppen. Efter detta jämnar situationen oftast ut sig, olika perspektiv accepteras och gruppen engagerar sig i gemensamma mål. Det är också viktigt att den vuxna förstärker och ger positiv feedback på framgångsrika situationer.

Det kan också handla om övningar. Det är viktigt att avgöra om man använder tid på övningar som gruppen upprepade gånger kanske motsätter sig, vägrar att delta i eller som splittrar gruppens medlemmar. Allt fungerar inte med alla.

Även platsen kan ha betydelse för gruppsammanhållningen. Ibland kan det vara en bra idé att åka tillsammans till en ny miljö, som en utflykt till naturen. Medvetet valda och genomförda sammanhållningsövningar är kanske inte alltid nyckeln till att skapa en bra gruppanda. Ibland kan det vara mer givande att bara göra en gemensam aktivitet som en naturutflykt. Att lära känna varandra sker av sig själv, och efter utflykten kan ledaren glädjas åt att säga: ”Titta bara. De har blivit en fantastisk grupp!”

Utgångspunkten för att delta i aktiviteter ska alltid vara att aktiviteten erbjuder barnet eller den unga något de tycker om, kanske trevlig samvaro med andra barn och unga samt en paus från vardagens krav, som skolan.

En bra aktivitet är viktigt för den psykiska hälsan och kan skydda vid olika livsutmaningar och kriser. I det ideala fallet har barnet eller den unga en brinnande lust att lära sig mer genom aktiviteten, utveckla sina färdigheter, njuta av att göra det, skapa något nytt eller tillhöra en grupp.

Ibland kan ett barn eller en ung person behöva tid för att hitta entusiasmen för en ny aktivitet. Det kan hända att barnet efter några gånger eller månader finner meningen och glädjen i aktiviteten.

Om det inte händer, lönar det sig att diskutera med vårdnadshavaren. Det är viktigt att också prata med barnet och säga att du tycker att det är bra att prata med föräldrarna om detta. Det kan vara bra att ta med barnet i diskussionen om de vill delta. Det är viktigt att respektera barnets eller den ungas önskemål och tankar. Det handlar om deras aktivitet, deras fritid och deras liv.

I slutändan är det familjen som beslutar om barnet eller den unga fortsätter med aktiviteten eller slutar. Din roll kan vara att framföra dina observationer om barnets eller den ungas inställning till aktiviteten eller hur de deltar i den. Om barnet till exempel upprepade gånger är ledset, argt, nervöst eller vägrar att gå med, är dessa viktiga observationer att rapportera. Föräldrarna kanske inte är medvetna om saken. Barnet kanske inte vågar berätta om sina upplevelser eller känslor hemma, särskilt om det kan göra föräldrarna besvikna eller leda till obehag för barnet.

Det är familjen som besluter som barnet fortsätter i aktiviteten eller inte. Det är självklart önskvärt att ingen ska behöva delta i något mot sin vilja. Föräldrarna kan uppmuntras att fråga barnet vad de själva skulle vilja göra. Ibland kan det vara bra för barnet eller den unga att prova olika alternativ och på det sättet hitta något som intresserar dem. Det kan vara något helt annat än vad familjen tidigare har gjort eller vad föräldrarna hade hoppats på. Kanske öppnar det upp för nya möjligheter för hela familjen?

För barn och ungdomar som är aktiva är det viktigt att normalisera nervositet: ”Alla känner sig nervösa innan en prestation eller tävling. Vissa kan vara så nervösa att de mår illa eller att hela kroppen darrar. Det är helt normalt. Det visar att prestationen eller tävlingen är viktig för dig.”

Det är okej att vara nervös. Det är också viktigt att säga till barn och ungdomar att det oftast behövs lite nervositet för att kroppen ska förbereda sig så bra som möjligt för den kommande situationen. Utan nervositet kan det vara svårt att fokusera och prestera sitt bästa vid den avgörande stunden.

Nervositet syns kanske inte alltid utåt om inte personen själv berättar om det. Egna reaktioner kan dock kännas obekväma och pinsamma. Fysiska och fysiologiska känslor (darrningar, rodnad, fjärilar i magen) är en del av processen. De är tecken på att något viktigt är på gång.

Det är inte nödvändigt att eliminera nervositeten, utan snarare att se den som en nödvändig kraft som kan leda till en bra prestation. Vissa människor upplever nervositeten som mycket störande och överväldigande. Rädsla för misslyckande eller för mycket prestationsångest kan få en att vilja fly situationen.

Det är viktigt att lära sig att hantera nervositet. Metoder för att underlätta situationen kan rekommenderas till hela gruppen eller särskilt till dem som upplever stark nervositet. Noggrann förberedelse är ofta det som kan lugna barnet eller den unga: ”Du har gjort allt du kan inför tävlingen. Snart får du visa det” eller ”Vill du framföra stycket en gång till för mig eller kanske för dina familjemedlemmar hemma?” Att öva på situationen ger oftast självförtroende.

Att använda mentala bilder av framgång kan hjälpa mot rädslan för att misslyckas. Tillsammans kan ni förstärka tankar om framgång. Du kan guida barnet eller den unga att tänka igenom en lyckad prestation/tävling. I slutet av bilden ser de sig själva le och vara glada. De har gjort sitt bästa och är nöjda.

Att göra något trevligt tillsammans innan den avgörande stunden kan vara ett bättre alternativ än att bara vänta och ständigt vara medveten om kroppens reaktioner. Att prata om något helt annat med barnet eller den unga, spela ett brädspel eller läsa en bok, lyssna på musik eller ta en kort promenad före uppträdandet eller prestationen kan lugna både kropp och sinne.

Andning kan hjälpa till att lugna sig själv. Här är några instruktioner för gruppaktiviteter eller tips till enskilda barn och ungdomar:

När vi börjar känna oss rädda eller nervösa, blir andningen ytlig och kroppen går in i ett alarmtillstånd. Kroppens eget alarmsystem tolkar en situation som hotfull, oavsett om faran är verklig eller inte.

Djupandning är ett sätt att signalera till kroppen att det inte är något att oroa sig för. Det kan göras var som helst.

Djupandning kan utföras stående, sittande eller liggande. Det kan vara bra att placera sin egen hand på diafragman.

Diafragman finns i övre buken under revbenen och är vår andningsmuskel.

Andas genom näsan om möjligt. Först kan du märka hur handen börjar röra sig i takt med andningen. Det är så här andningen ska se ut. När vi är i ett alarmtillstånd blir andningen ytlig i bröstkorgen.

Sedan kan du medvetet röra handen tillsammans med andningen. Vid inandning stiger handen och vid utandning sjunker den. Kroppen har en fin mekanism där en längre utandning skickar ett meddelande till vårt nervsystem att situationen nu är säker.

Andas nu några minuter i din egen takt, med fokus på att handen rör sig långsamt. Kom ihåg att uppmärksamma utandningen så att den är jämn och lugn. Du kanske också märker pausen mellan in- och utandning.

Bra jobbat! Du har just hjälpt dig själv att lugna ner dig med din kropp. Denna färdighet kommer alltid att vara med dig.

Som tumregel kan sägas att när man diskuterar dylika ämnen är det viktigt att anpassa sig till barnets tankenivå. Man kan fråga barnet vad de vet om ämnet, till exempel krig, eller om barnet har några frågor eller tankar om det. Eller hur barnet känner inför ämnet.

Det är viktigt att förstå vad som rör sig i barnets inre och inte ge för mycket information från ett vuxet perspektiv, vilket kan öka barnets oro. Barn utvecklas väldigt individuellt både kunskapsmässigt och emotionellt, så det är svårt att ge ett entydigt svar på vad som är lämpligt språk för en viss åldersgrupp. I stora drag kan man ändå säga att små barn ofta klarar sig med mycket begränsad information om till exempel krig. Det är avgörande att försäkra barnet om att de är i säkerhet. Att öka känslan av trygghet kan också göras med närhet, som att hålla barnet i famnen, krama, hålla i handen eller klappa.

Svåra ord eller metaforer bör undvikas med små barn och det lönar sig att använda så konkret språk som möjligt. Till exempel kan man säga: ”Morfars hjärta slutade slå” i stället för ”Morfar somnade in” när man pratar om döden.

Uppmuntra barnet att berätta för en vuxen om sina tankar och ställa frågor som väcks av nya, främmande eller skrämmande saker. Ämnen som krig ska inte förekomma i vardagliga samtal. Att bara höra om dem kan vara påfrestande för barnet (nyheter, sociala medier eller vuxnas samtal). Då kan barnet känna sig ensamt med dessa tankar eftersom de inte aktivt deltar på samma sätt som vuxna utan bara är en passiv lyssnare eller åskådare.

Sexualitet är närvarande i ett litet barns upplevelse när det upptäcker sin egen kropp och undersöker sig själv. I stället för att beskriva vuxnas sexualitet eller sex kan man med små barn prata om kroppsdelarnas namn på ett naturligt och konkret sätt. Att lära sig om kroppslig integritet är centralt för att lära sig uppskatta sin egen kropp och kunna prata öppet om den. Då vågar barnet berätta för en pålitlig vuxen om de har upplevt något obehagligt.

Sammanfattningsvis är det bra att utforska barnets tankevärld för att förstå det bästa sättet och språket att diskutera olika ämnen med enskilda barn. Lyssna uppmärksamt på barnets funderingar och ge dem tålamod och närvaro. Eftersom det ofta är viktigare att ge barnet tid att utforska frågor och fenomen tillsammans med en vuxen, är det okej att inte alltid ha svar på alla frågor. I sådana fall kan det vara klokt att ta en paus och säga: ”Det är en viktig och bra fråga. Jag vet inte svaret just nu.”

Spelet är långt ifrån förlorat. Det centrala är hur handledningssituationen fortsätter efter det. Det är viktigt att förklara för barn eller ungdomar att den tidigare situationen fick dig att tappa besinningen och att du är genuint ledsen för det. Det är viktigt att inte försvara ditt agerande utan att erkänna att du blev för upprörd. Du kan visa ansvar genom att be om ursäkt till dem som var inblandade i situationen där du tappade besinningen. Genom att vara ett exempel visar du att ingen är perfekt och att vuxna också kan göra misstag.

Det är inte bra att älta situationen för länge, utan sträva i stället efter att genom ditt agerande och beteende visa barnen och ungdomarna att det var en tillfällig situation och att allt är lugnt igen.

Det är också viktigt att utvärdera vad som fick dig att tappa besinningen. Detta är betydelsefullt för att du i framtiden ska kunna hålla dig lugn i liknande situationer. Fundera på om du var trött eller hade ätit dåligt. När kropp och sinne får vila, har vi mer tid och utrymme att observera vad som händer och välja hur vi agerar.

Kanske var det något annat i ditt liv som tyngde dig och fick dig att bli lättirriterad? Var snäll mot dig själv och kom ihåg att allt påverkar allt, och ibland kan andra livsfrågor påverka oss även om vi inte vill det. Fundera på vad du kan göra åt det.

Om det inte bara är enstaka situationer utan du ofta har en tendens att tappa besinningen eller är känslig i utmanande situationer, är det viktigt att förbereda dig för att hantera dessa situationer annorlunda. Gör följande när dina känslor håller på att rinna över:

•Ta en paus och räkna till tio. Återvänd till situationen och agera lugnt.
•Använd andningen för att ankra dig själv. Fokusera på att lugna din andning under några in- och utandningar. Sträva efter att utandningen är något längre än inandningen.
•Påminn dig själv om att barnet eller den unga inte medvetet försöker vara besvärlig. Ibland kan situationen provocera fram reaktioner. Under ytan kan det pågå mycket.
•Ungdomar upplever alla känslor mycket intensivt. Gå inte med i deras känslor utan håll dig själv lugn och trygg. Du kan vara den viktigaste vuxna i deras vardag. De behöver dig för att sätta gränser för deras tillfälliga kaos.