Gå till innehåll

Vi kan alla drabbas av överraskande och tunga förluster i livet. De kan plötsligt förändra vår vanliga normala vardag och kräver känslomässigt mycket av oss. Det tar tid att anpassa sig till en ny livssituation. Kriser av det här slaget kan till exempel vara en anhörigs plötsliga död, en överraskande skilsmässa, eller att man själv eller ens närstående drabbas av en allvarlig sjukdom eller invalidiseras.

Krisens olika faser

Vi människor hanterar upprörande livsförändringar på olika sätt. Det har att göra med många olika faktorer, som till exempel tidigare livserfarenheter, temperament, övertygelser och sociala nätverk och vilket slags stöd man fått efter en kris. Enligt en del uppfattningar kan traumatiska kriser ofta fortskrida enligt följande mönster: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Den här indelning är inte entydig och delar också experternas uppfattningar om hur kriser framskrider.

Många av dem som gått igenom en kris har till exempel i MIELI rf:s stödgrupper berättat att de på ett allmänt plan kan känna igen sig i beskrivningen av krisens olika faser. Varje individ hanterar ändå sina kriser på ett individuellt sätt och det är viktigt att vara medveten om detta när man arbetar sig igenom en kris.

Chock

En människa i chock förnekar i allmänhet det som hänt. Hon kan känna sig overklig och främmande i sin omgivning och stänga av alla känslomässiga reaktioner. Det här sättet att reagera har en viktig funktion och skapar ett skydd för psyket och livslusten: det går inte att snabbt ta till sig en stor upprörande händelse. Chocken ger den drabbade tid och möjlighet att ta in det som hänt.

Den som befinner sig i chock behöver i allmänhet känna att hen är i trygghet och att människorna i omgivningen har situationen under kontroll. Den som lever med en person som är i chock gör klokt i att samtala lugnt med sin partner.

Reaktion

I reaktionsfasen börjar man småningom konfrontera sig med den upprörande händelsen och försöker skapa en förståelse för det som har hänt. Personer i den här fasen ger ofta uttryck för likartade känslor: ”Det känns som om jag håller på att bli galen”, ”Jag står inte ut längre” ”Jag kommer aldrig att klara det här”. Det  som utlöste krisen kan upprepade gånger återkomma i ens medvetande både när man är vaken och när man sover.

Den som befinner sig i reaktionsfasen behöver någon som lyssnar och som kan ge konkreta förslag för nästa steg i processen. Hen kan ha ett behov av att upprepa det skedda om och om igen. För en närstående kan det ställvis kännas mycket tungt och krävande att vara den som lyssnar. Men ur ett återhämtningsperspektiv är det ändå väldigt betydelsefullt att få prata om det som hänt. Det hjälper en att förstå det skedda och det är också lättare att konfronteras med känslor som är namngivna. Genom att dela med sig av sina erfarenheter kan man få stöd av andra som har liknande upplevelser. Och genom att prata om det man upplevt får man också en större självförståelse. Dessutom får man en möjlighet att betrakta händelsen ur olika perspektiv och kan få en större medvetenhet kring vad som skett.

Bearbetningen

I den här fasen förnekar man inte längre det skedda utan accepterar förändringarna och förlusterna som uppstått. Man börjar vara redo att möta händelsen i hela dess vidd, liksom också sin egen förändrade situation. Bearbetningsfasen kan vara förknippad med minnes- och koncentrationssvårigheter, irritation och ointresse för socialt umgänge. Man kan småningom börja tänka också på annat än det som utlöste krisen, men framtiden orkar man ännu inte ta ställning till. I den här fasen är till exempel den som förlorat en nära anhörig redo att bearbeta sin sorg, där en mångfald olika känslor ingår.  

Nyorientering

I det här skedet börjar krisen sakteligen förvandlas till en del av livet och gå över i en ny självförståelse. Man kan leva med det skedda och man har inget behov att oupphörligt påminna sig själv om vad man upplevt. Smärtsamma minnen kan dyka upp med jämna mellanrum, men livet innehåller också glädje. Människan har en förmåga att ta sikte på framtiden och tilliten till livet återvänder. Den dramatiska upplevelsen blir en betydande del av livet men den dominerar inte längre över tankar och känslor.

Det är bra att vara medveten om att en kris trots allt inte är en okomplicerad process. Man kan på olika sätt bli påmind om det som gav upphov till krisen och drabbas av tungsinne, ångest och andra symptom. Det är ändå alltid möjligt att ta sig igenom en kris och orientera sig på nytt i livet.