Att stöda unga i oväntade kriser
Hur unga möter och hanterar kriser, och vilka former av stöd professionella kan erbjuda, skiljer sig åt beroende på åldern. Ju yngre personen är, desto större ansvar har vuxna – i vissa fall även professionella – för den ungas välbefinnande. Det sätt på vilket en krissituation visar sig i den ungas liv kan variera betydligt mellan till exempel en 12-åring och en 24-årig ung vuxen. Till exempel kan ungdomar behöva mer trygghet i form av fysisk närhet, medan unga vuxna kan behöva spegla sina egna tankar om händelserna i samhället.
Texten har utformats så att den passar för dem som arbetar med unga i olika åldrar. Beakta åldersanpassning när du läser texten.
Att bemöta en ung person i en oväntad kris
Det viktigaste i bemötandet är inte främst en fråga om vilken kris den unga står inför, utan hur krisen påverkar den unga och vilken typ av stöd hen behöver.
Varje ung persons sätt att reagera på en kris är individuellt och så bör även stödformerna vara. Nya kriser kan också beröra tidigare kriser och väcka ångesten till liv, eller så kan en liten händelse som påminner om en tidigare kris föra den unga tillbaka till gamla känsloupplevelser. I tonåren upplevs också många känslor mer intensivt, och en kris kan få den unga att känna en tillfällig rädsla för att förlora kontrollen över sitt liv.
Ibland är en professionell den första personen som den unga möter när en oväntad kris inträffar. I en sådan situation är det bra att notera att hjärnan så att säga lagrar mer sensorisk information än vanligt för senare bearbetning, för säkerhets skull. Den unga kan därför ha sina sinnen mycket öppna, även om hen verkar vara frånvarande. Tonfall i rösten eller till och med icke-verbala reaktioner, som att titta på klockan, kan då ge den unga en upplevelse av att inte bli bemött. En lugn och trygg närvaro där ungdomen är i fokus är därför det viktigaste. Lugnet ger den unga en känsla av att situationen är under kontroll och att hen inte behöver oroa sig.
Känn igen och reagera
Lita på din intuition och fråga den unga om hens mående på ett lyhört sätt. Att fråga direkt gör inte situationen värre och kan till och med vara en lättnad för den unga. Att fråga visar att du är intresserad, även om den unga inte berättar. Erbjud aktivt stöd, eftersom den unga kanske inte vågar eller vet hur man ber om stöd på grund av tidigare erfarenheter.
Stöd den unga att fortsätta med vardagen
En kris kan lamslå och göra det svårt att ta hand om de grundläggande delarna av vardagen. Om möjligt, minska andras krav på den unga personen så att hen har resurser att hantera vardagen. Den grundläggande vardagen är en av de viktigaste sakerna som ger trygghet mitt i krisen.
Stöd rutiner och en känsla av kontroll
Efter en traumatisk händelse kan känslan av säkerhet skakas. En viktig fråga för ungdomen är, ”är jag säker och kan jag gå vidare härifrån?”. Rutiner – som att gå till skolan eller ungdomscentret och träffa personalen – skapar en känsla av trygghet och kontinuitet. I individuella möten med unga (t.ex. skolpsykolog, ungdomsarbetare) skapas trygghet genom att man vet hur länge mötet ska pågå eller en möjlighet att påverka var mötet ska äga rum. I gruppaktiviteter skapar information om aktiviteternas innehåll och tidtabell en känsla av kontroll i kaotiska situationer.
Ta hänsyn till de vuxna i den ungas närmaste omgivning
Föräldrar eller andra nära vuxna har huvudansvaret för att stödja den unga. Den unga kan dock bete sig annorlunda hemma än under fritidsaktiviteter (hobbyer, ungdomsarbete) och man kanske inte känner igen hemma att hen mår dåligt. Under olika utvecklingsstadier är det också naturligt för unga att ta avstånd från hemmet. Ju yngre ungdomen är, desto viktigare är det att upprätthålla kontakten med hemmet så att den ungas oro också når dit. Om det inte finns några trygga vuxna i den ungas liv blir den professionellas roll som trygg vuxen i ungdomens liv ännu viktigare.
Tillåt olika känslor och reaktioner – ge individuellt stöd
Ungdomars reaktioner kan skilja sig åt. Ålder, temperament, uppfostran, tidigare erfarenheter och copingsstrategier påverkar bland annat hur de reagerar. Berätta för ungdomen hur mångsidigt hen kan reagera under de kommande dagarna och veckorna. Utforska också tillsammans de olika stödtjänster som finns tillgängliga så att inte allt stöd ligger i dina händer.
Ge stöd för funktionsförmågan
Kriser försvagar funktionsförmågan. Uppmuntra och beröm den unga för de saker hen har gjort i krissituationen. Att till exempel den unga har berättat för någon professionell om krissituationen och därigenom aktivt sökt hjälp är ett tecken på funktionsförmåga.
Lyssna och diskutera
Var inte rädd för att prata om det som har hänt. Låt ungdomen prata, men klargör fakta vid behov bredvid de emotionella uttrycken. Det är viktigt att behålla lugnet och påminna den unga om att kriser kan klaras av. Sök stöd för dina egna känslor från en handledare eller kollegor så att de inte återspeglas på den unga och påverkar bemötandet.
Acceptera även ungdomens starka känslor
Att veta att en vuxen kan ta emot starka känslor och samtidigt ge stöd och omsorg till den unga skapar en känsla av trygghet. Känslor av ilska kan vara en del av krisreaktionen. Ångest över att förlora kontrollen över livet kan leda till överbelastning, vilket yttrar sig som aggression. Ilska skyddar den unga från andra skrämmande känslor. Kom ihåg att ungdomen har det jobbigt och försöker hantera sina känslor. Det beror inte på dig, utan på det som hände. Försök att inte bli provocerad, men kom också ihåg dina egna gränser. Ta vid behov en paus om känslorna blir för överväldigande för någondera av er. Att kontrollera dina egna känslor hjälper dig att hantera även den ungas starka känslor.
Lyft fram resurser och styrkor
Normalisera känslor av hopplöshet och lyft fram de styrkor och resurser som du har identifierat hos den unga. Beröm och uppmuntra även små framgångar.
Möt den unga som en ung person
En ung persons upplevelse av att vara annorlunda än andra unga kan komma fram under en kris. Du och den unga kan tillsammans komma överens om hur man pratar med andra unga, till exempel i en gemensam aktivitet, om det finns ett sådant behov. På det sättet behöver den unga inte vara rädd för andras reaktioner. Ge utrymme för den unga att vara ”jag innan det som hände”, inte bara ”den unga personen i kris”.
Var lyhörd för förändringssituationer
Förändringssituationer ökar belastningen och känslan av osäkerhet och kan väcka tidigare erfarenheter till liv. Berätta detta för den unga också. I förändringssituationer bör du fråga om den ungas mående på ett mer lyhört sätt än vanligt.
Var medveten om dina egna gränser
Led försiktigt framåt, överskrid inte dina egna professionella gränser. Med den ungas tillåtelse kan du också ta kontakt på hens vägnar om den ungas egna resurser inte räcker till. Gör nödvändiga anmälningar enligt lag vid behov. Kom särskilt ihåg skyldigheten att göra en barnskyddsanmälan.
Om den unga är i ett chocktillstånd kan det hända att hen inte kommer ihåg vad som sades under samtalet. Det är bra att se till att de viktigaste punkterna skrivs ner och man kan skicka ett meddelande till den unga senare, till exempel: ”Kom ihåg att kontrollera lappen jag skrev, den ligger i din jackficka.”
Om den unga är över- eller underaktiv, antingen mycket upprörd eller apatisk, kommer interaktionen inte att bli framgångsrik. Vid ett tillstånd av överaktivitet sänder den ungas nervsystem ett meddelande till sinnet och kroppen att förbereda sig för att kämpa eller fly. Ett tillstånd av underaktivitet är å andra sidan som ett mänskligt energisparläge. Den unga måste först återföras till ett läge som hen kan tolerera så att interaktionen är möjlig.
Liknande metoder fungerar för över- och underaktivitet: att släppa taget om obehagliga känslor, öka känslan av trygghet och få kontakt med andra och miljön runtomkring. I ett överaktivt tillstånd är ens andning det enklaste sättet att skicka signaler till överstimulerade känslor, att allt är bra. På samma sätt kan mjuk beröring, lugn musik, långsam promenad eller mindfulnessövningar hjälpa. I ett underaktivt tillstånd kan man däremot försöka med lite mer livliga rörelser, skölja handlederna med kallt vatten eller spänna och slappna av i musklerna. I början av mötet kan man också erbjuda vatten till ungdomen och försöka prata om vardagliga saker för att lugna ner sinnet och hjälpa hen att fokusera på den pågående stunden.
Man kan också prova olika stabiliserings- och jordningsövningar. Använd dock bara övningar som du själv har provat, till exempel på arbetsplatsen. Ett exempel på en säker övning är en där den unga ombeds att observera sin omgivning:
”Se dig omkring. Hitta 5 saker du kan se, 4 du kan röra, 3 du kan höra, 2 du kan lukta och 1 du kan smaka.”
Den unga kan uppmuntras att använda ovanstående metoder för att återställa toleransfönstret självständigt i sitt dagliga liv. De kan hjälpa unga att lära sig hur man återgår från under- eller överaktivitet tillbaka till toleransfönstret i situationer där till exempel deras eget beteende blir lamslaget. Övningarna ökar också känslan av självkontroll och funktionsförmåga.