Att förstå krisen bland unga

När man arbetar med ungdomar i olika åldrar är det viktigt att kunna känna igen när en ung person befinner sig i kris.

Med en oväntad kris menas en oväntad och kraftig händelse som rubbar den ungas känsla av trygghet och kontroll över sitt liv och hotar hens trossystem. Med ett trossystem menas ett medfött sätt att tänka att världen och människorna i den är goda och att livet är meningsfullt. En omskakande händelse kan skada trossystemet eftersom den motsäger tron och sker på ett oförutsägbart och slumpmässigt sätt. Därmed krossas den ungas illusion av osårbarhet och hen kan förlora sin känsla av kontroll. Tidigare erfarenheter, resurser, färdigheter och inlärda reaktioner är inte tillräckliga för att förstå, hantera eller klara av det som hänt. En oväntad kris kan betecknas som en ”traumatisk kris”. Denna term kan dock vara missvisande, eftersom en oväntad kris inte alltid orsakar trauma. 

Oväntade kriser kan också inträffa i ungas samfund. Sådana situationer kan till exempel vara olyckor, självmord eller självmordsförsök. Kriser som drabbar hela ungas samfund kan omfatta skolskjutningar, där identifiering och empati kan vara starkt närvarande. Överlevnad i dessa fall påverkas inte bara av individens förmåga att klara sig utan också av gruppens resiliensförmåga, dvs. förmågan att klara sig och förlita sig på gruppmedlemmar. 

Den typ av kris som den unga ställs inför påverkar hens sårbarhet. Det är en annan sak att utsättas för en naturkatastrof än att utsättas för våld från en annan person. Om det är en situation som orsakats av människan kommer den nästan alltid att påverka den ungas tro på sig själv och på andra människor. Ju närmare den person som orsakar krisen står, desto djupare blir påverkan på den ungas grundtrygghet. 

Vad ingår i hanteringen av en kris? 

De olika stadierna i en kris är vanligtvis överlappande och inte tydligt åtskilda, och den unga kommer att röra sig mellan de olika stadierna. Detta beror på att psyket tenderar att skydda sig själv, vilket gör att psyket hanterar vad det kan just då. Man kan dock tänka sig att en kris har en början, en mitt och ett slut. 

Början på en kris 

Början består av en chock- och en reaktionsfas och är ofta ett mycket igenkännligt tillstånd. Ett chocktillstånd inträffar under de första ögonblicken efter en chockerande händelse eller efter att ha fått reda på den. Känslan är overklig och händelsen är svår att tro på. I chocktillståndet skyddar sig psyket från en förfärlig händelse som den ännu inte kan absorbera. Beteendet kan variera och till exempel visa sig i form av skrik eller gråt, men den unga kan också bli lamslagen. En del kan verka lugna på utsidan, men inuti kan finns en enorm oro. Chockfasen varar vanligtvis från några timmar till några dagar. 

Reaktioner och symtom kommer gradvis när chocken lagt sig och hjärnan börjar bearbeta traumat. Symtom är naturliga och övergående reaktioner på en exceptionell fysisk eller psykisk stressituation. De är en del av den normala återhämtningen och kommer att avta inom de första veckorna eller månaderna. Traumatiska stressreaktioner kan delas in i tre huvudtyper: att återuppleva det som hänt, att undvika saker som påminner om det som hänt och att känna sig överaktiv, ångestfylld och rädd. 

Att återuppleva händelsen

Att återuppleva innebär att den unga tänker på vad som hände ofta, även när hen inte skulle vilja det. Att återuppleva är normalt och naturligt. Att tänka på vad som hände, särskilt i början, hjälper att återhämta sig från en skrämmande upplevelse. Att överdrivet återuppleva det som hänt kan däremot vara obehagligt. Den unga kan ha mardrömmar eller minnesbilder som får hen att återuppleva situationen om och om igen. Hen kan känna sig mycket omskakad och kan få fysiska symtom av vissa syner, ljud eller lukter som påminner hen om vad som har hänt. 

Undvikande beteende

Undvikande kan börja som ett försök att inte tänka på eller prata om händelsen eller något som påminner om den. Ibland vill unga hålla sig borta från människor, platser och aktiviteter som påminner dem om händelsen och gör dem upprörda. Ökad säkerhetsmedvetenhet och försiktighet är naturligt och ändamålsenligt efter en olycka. Men extremt undvikande och rädsla kan leda till verkliga problem. Undvikande kan störa den ungas dagliga liv och hindra hen från att återvända till aktiviteter som tidigare har gett hen resurser. 

Överaktivitet, ångest och rädsla

Överaktivitet, ångest och rädsla börjar också som naturliga och normala reaktioner på fara, eller ”kamp eller flykt-reaktioner”. Efter en krissituation, t.ex. en olycka, upphör inte nödvändigtvis denna kamp eller flykt-reaktion när situationen återgår till säkerhet, utan den kvarstår och yttrar sig som överaktivitet. De fysiska symtomen i samband med överaktiviteten kan i sig kännas skrämmande. Symtomen kan vara ökad hjärtfrekvens, svettningar och att kroppen är inriktad på att söka fara. Efter en skrämmande situation, t.ex. en olycka, kan den unga vara rädd för att något hemskt kan hända när som helst och vara ständigt på sin vakt. Denna inställning till att uppfatta fara kan leda till sömnproblem, koncentrationssvårigheter och irritabilitet. 

Kraftig underaktivitet

Utöver ovanstående kan kraftig underaktivitet också vara ett sätt att reagera för vissa unga. Det kan yttra sig som oförmåga att fungera, lamslagenhet och ett ständigt sovande. Känslor kan vara dämpade och den unga kan känna sig kraftlös och oförmögen att tänka eller interagera. Underaktivitet kan förväxlas med depression. 

Vid alla reaktioner ska professionella hjälpa den unga att förstå och hantera reaktionerna. Om reaktionerna har en stor inverkan på den ungas liv eller funktionsförmåga bör hälso- och sjukvården kontaktas. 

Krisens mellanfas 

I krisens mellanfas pågår, vid sidan av reaktionerna, en process där man bearbetar det som har hänt genom att minnas och prata, och andra återberättar det som har hänt om och om igen. Detta skede är påfrestande och den unga kan bli trött och irriterad och dra sig undan från sociala relationer. Om krisen har involverat en förlust kan sorgen visa sig som längtan och saknad, ilska, bitterhet och rädsla. Under bearbetningen av krisen blir den unga medveten om de förändringar i hens liv som krisen har orsakat och börjar ofta reflektera över sin egen identitet, tro och övertygelser. Tankarna börjar röra sig bortom det som har hänt, men det kan vara svårt att tänka på framtiden. Den unga kan fatta stora och snabba beslut om sitt liv, vilket ger en känsla av kontroll. 

Anpassning, eller ”slutet” 

I takt med att den unga kan acceptera det som har hänt börjar anpassningen. Det som har hänt förblir ett slags ärr som är bestående, men som inte hindrar den unga från att få ett nytt grepp om livet och från att dominera hens känslor och tankar. I sorgeprocessen blir förlusten gradvis ett minne och en del av det förflutna. Tron på och tilliten till livet återställs. Händelsen tär inte längre på resurserna, utan kan stärka resiliensen när den unga inser att hen har överlevt. Vissa unga kan också omvärdera sina egna värderingar i livet. 

En kris lämnar inte alltid bestående spår, men den kan också lämna ett trauma. Trauma är en känslomässig eller emotionell skada, som uppstår när en person upplever en oöverkomlig händelse eller lever i en situation som är bortom personens förmåga att hantera. Det kan vara en enskild händelse eller uppstå när den unga blir utan något som är viktigt i livet, till exempel vård. Förutom situationen spelar personliga faktorer såsom tidigare traumatiska händelser och brist på psykiska resurser också en roll i utvecklingen av trauma. Den personliga livsberättelsen känns sammanhängande när den traumatiska händelsen konfronteras gradvis, i delar som känns trygga för den unga personen. Ofta kan detta kräva stöd från hälso- och sjukvården. 

När finns det skäl att bli orolig?

Förloppet av en kris är inte linjärt, och saker som påminner om händelsen kan till exempel väcka starka känslor och ångest långt efteråt. Beroende på händelsen och den ungas personliga egenskaper kan det ta dagar eller veckor att återgå till det ”normala”. Om den unga saknar ett skyddsnät (föräldrar, vänner) och måste klara sig på egen hand, blir rollen för professionella och andra tjänster ännu viktigare. 

Ungdomar har också en förmåga att klara av en mängd olika kriser utan att de lämnar några större spår efter sig. Men om den ungas normala stressreaktioner inte försvinner inom en månad, eller om hen har bestående fysiska symtom (yrsel, huvudvärk, magont eller andra smärtor), är det viktigt att söka professionell hjälp. Om hjälpen dröjer kommer återhämtningen också att gå långsammare. Man bör också söka hjälp om det sker tydliga förändringar i den unga personens beteende som påverkar hens funktionsförmåga och dagliga liv: 

• Stelhet och en uppenbar avsaknad av känslor, isolering från andra människor 
• Den unga bryr sig inte om sådant som tidigare var viktigt (människor, hobbyer, husdjur) 
• Upprepar händelsen, får rädsloreaktioner, skuldbelägger sig själv, försäkrar sig av olika saker 
• Indirekt självdestruktivt beteende, såsom att söka sig till faror eller använda berusningsmedel 
• Förlorad förmåga att koncentrera sig och lugna ner sig, samt upprört eller aggressivt beteende 

De ovanstående symtomen kan handla om posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), som är en långvarig eller fördröjd reaktion på en traumatisk upplevelse eller kris. Symtomen kan dock orsakas av många olika saker. Särskilt hos en växande tonåring kan vissa symtom vara en naturlig del av tillväxten. Som professionell är det bra att lita på sin egen intuition och komma ihåg att omtänksamhet inte gör skada och att det inte är skadligt att vara överbeskyddande. 

Om den unga har självmordstankar eller självmordsförsök ska hjälp sökas omedelbart och den unga ska hänvisas vidare för att få stöd.